Min kära lilla mormor säger nästan alltid att "åh men du har ju så lätt för språk", tycker varje gång att hon snackar bullshit.. Engelska, ja detta språk vi tar till i andra länder för att icke-svenska-människor ska förstå vad vi babblar om, det har jag lätt för märkte jag nyss när jag satt och övade in dem tjugofyra glosorna som vi har tills imorgon - det tog kanske en halv timme för att kunna dem prima. (Observera att detta är mig och inte dig, sätt inte tidspress på dig sjäv bara för att jag tycker att jag gjorde det snabbt!) Men dock i spanskan är det andra bullar, skulle absolut inte vilja säga att jag inte fattar ett skit för det gör jag men det är inte lätt! Nu kommer det säkert någon brainy människa och tänker "Nämen nehe? Det menar du inte?".

   Första året jag hade spanskan mådde jag allmänt dåligt och sket i allting, brydde mig inte om någon eller något. Gjorde knappt några läxor och fick omprov på nästan alla prov. Vet inte om jag sänkte mig i något ämne eftersom att det var första året med betyg också. Som ni kanske förstår så höll jag mig mycket för mig själv, drog ur mig ur vän-kretsarna och sånt.. Men nu så mår jag bra, har höjt mig i många ämnen, pluggar stenhårt och har väldigt många fina vänner att umgås med! Vissa av mina vänner frågar ibland om vi kan va, jag säger nästan alltid att jag inte kan för att jag ska plugga - och det är sant! För jag vill av hela min kropp aldrig mer hamna där! 

   Jag känner att detta ämnet spårade ut litegrann och andledning till att jag började skriva detta inlägget var att jag skulle skriva att min mormor hade rätt om att jag var lätt för språk. Låter skit töntigt, tack jag vet haha men skit samma.

---

Imorgon så ska jag hem till Betty med några till och kolla på Let's Dance och äta nåt gott, det kommer bli mys. Hare bra så hörs vi!